Löneklyftan ökar mellan VD och arbetare

Media rapporterar idag att "Löneklyftan ökar mellan VD och arbetare".

So what? Vi lever i ett fritt samhälle där var och en kan välja det liv man vill - ingen tvingar eller hindrar någon att bli industriarbetare och ingen tvingar eller hindrar någon att bli börs-VD.
Varför är vi svenskar *alltid* så avundsjuka? I övriga världen ser man upp till cheferna.
I Sverige får man bara vara rik/tjäna bra genom att vinna på Lotto, syssla med sport eller vara artist. Alla andra är per definition "utsugare" till noll samhällsnytta.

Skillnaden i løn mellan industriarbetare och VD ær inte så stor. Vidare tycker jag att det ær helt ointressant att jämföra bruttolöner när vi har ett starkt progressivt skattesystem och ett välutbyggt bidragssystem (som delvis är beroende på inkomst). Det vore mer intressant att jämföra disponibla inkomsten (efter skatt och div. bidrag). Æn mer relevant vore att jämföra löner mellan oskolad och utbildad arbetskraft och där är skillnaderna, mycket tack vare ett kraftigt progressivt skattesystem, alldeles för små i Sverige.

Hur ser löneklyftan ut mellan sæg Peter Forsberg och en vanlig arbetare? Dessutom finns ju (återigen) medelsvenssons favoritsätt att bli rik på - spel! Där kan man verkligen tala om rimlig ersättning för en samhällskritisk insats...

Skæmt åsido, problemet med den hær "undersøkningen" ær att Gøran Persson och hans kronprins Per Nuder får ænnu mer "anledning" att beskatta de svenska "høginkomsttagarna", dvs de som tjænar øver 25.000 SEK /mån.

Vem betalar in mest till skattesystemet, børs-VD:n eller industriarbetaren? Sjælvklart børs-VD:n. Och vad spelar det sen før roll vad ett aktiebolag væljer att gøra med sina egna privata pengar? Då ær det væl værre med det sløseri som sker med skattemedel, særskilt nær det sker av generaldirektører och chefer før statliga verk (tillsatta av sina kompisar inom (s) ), ofta utan att ha tillræcklig kompetens och erfarenhet før den position dom fått. Carl Tham (s) som ambassadør ær ett exempel (han sa førresten under Kalla Kriget att "det sovjetiska systemets effektivitet inte kan bestridas").

Ett företags vinst kan aldrig någonsin bli för stor och avkastningen kan inte heller vara för hög. När det gäller ersättningen för en direktör existerar det alltså ingen "övre gräns" heller, ur ett företagsekonomiskt perspektiv åtminstonde. Däremot bör ersättningen till direktör dæremot vara bunden till företagets vinst och avkastning. Att Skandia-direktører genom bedrægeri kunde tillskansa sig hundratals miljoner ær givetvis fel.

Men det går inte att jæmføra høgutbildade vicedirektører (med kanske 10 års længre utbildning æn en høgstadiestudent, och dærmet æven høgre studieskulder) med arbetare och tjänstemän. Dessa har en helt annan "benchmark" eftersom deras arbete idag ofta kan utföras lika bra av östeuropéer och asiater. Till en mycket lägre kostnad dessutom. Skillnaden i produktivitet utgör här en naturlig "övre gräns" för lönenivån för denna grupp. Slutsatsen är alltså att skillnaderna kommer att öka. Inte minska, som vissa tycks hoppas och tro.