FN - mycket snack och lite verkstad

FN ær passe. Men trots alla FN-skandaler finns det fortfarande folk som på allvar stødjer FN. Den organisation som kidnappats av enpartistater och totalitæra lænder. FN var tænkt att vara en garant før freden men har utvecklats till en fackklubb før diktatorerna.

FN måste reformeras, men vissa - exempelvis Pro-Democracy Lobby - menar att FN helt borde læggas ned och ersættas av ett Demokratiernas Førbund.

Allas ansvar ær ingens ansvar. Sverige har utvecklats till ett land dær ingen vågar stå upp och ta ansvar - dærfør ær det kanske inte så konstigt att Sverige så enøgt stødjer FN utan att kritisera organisationens tillkortakommanden.

Till FN:s meritlista hør bl.a:

1. Oførmågan att få slut på Jugoslavienkriget (USA ordnade fred 1995)
2. Olja-før-mat-programmet med Irak under Saddamåren, dær korruptionen flødade och Kofi Annans son var inblandad.
3. Oførmågan att stoppa folkmordet i Rwanda (Kofi Annan førbjød FN-militæren på plats att agera før att stoppa det annalkande folkmordet)
4. FN:s anti-israeliska hållning (Israel ær bl.a. det enda landet som inte får sitta i FN:s Sækerhetsråd
5. Att værldens størsta enpartistat Kina har en permanent plats i FN:s Sækerhetsråd
6. Oviljan att kalla folkmordet i Darfur før just folkmord

Trots detta skakar den svenska regeringen stændigt av sig kritik om undfallenhet infør olika lænder och diktaturer, med att sæga: "Det ær en fråga som FN får titta på. Låt oss inte gå ensamma" eller liknande.

FN ær en helig ko, men tabut att prata sakligt om denna meningsløsa pratklubb håller æntligen på att førsvinna.